GRUNDEN
Graffiti var ursprungligen ett sätt för politiska aktivister att nå utsamt för gatugäng att markera sina områden. Det var inte förrän islutet av 1960-talet som graffitins nuvarande form startade.
Historien om den underjordiska konstformen graffiti börjar i Philadelphia, Pennsylvania, i mitten till slutet av 1960-talet och har sitt ursprung i bombing, som enkelt gick ut på att skriva sin signatur så mycket som möjligt. De första stora kända artisterna var Cornbread och Cool Earl. De skrev sina namn över hela stan för att få uppmärksamhet från samhället och den lokala pressen. Det var oklart om det här konceptet hade något samband med graffitin i New York City eller om det bara var en spontan handling som förde graffitin dit.
Människor har alltid haft ett behov av att kommunicera och sprida sina åsikter.
PIONJÄRERNA 1968-74
Kort efter Cornebread så började de första målarna dyka upp i NewYork City, främst på norra Manhattan. Den första var Julio 204, en kille från 204e gatan som började skriva sin tag i New Yorks tunnelbanesystem.
1968 så kunde man hitta hans tag, Julio 204, över hela staden. Fenomenet att skriva graffiti slog dock på allvar igenom när Demitrios, en sjuttonårig grekisk kille från Washington Heights, taggade Taki 183 över hela New York. Han arbetade som springpojke, så han rörde sig mycket i tunnelbanesystemet.
Han var en av de första stora och är idag legenden som drog igång allting. 1971 lyckades en NY Times reporter söka upp och intervjua Taki 183 för att försöka förstå meningen med hans budskap. I och med den, och flera efterföljande artiklar om Taki 183, så började flera hundra ungdomar uttrycka sig via tunnelbanenätet. Frank 207 och Joe 136 är två andra tidiga målare.
Denna genre kom senare att kallas hip-hip graffiti.
I Brooklyn, i utkanten av New York började det också hända saker. Friendly Freddie var en tidig målare från Brooklyn som blev känd. Via tunnelbanan, som visade sig vara ett bra kommunikationsmedium, spred sig graffitin längs tunnelbanenätets områden och gäng blev uppmärksammade av varandras närvaro. Graffitin förflyttade sig från gatorna till tunnelbanenätet och det blev som en tävling att kunna skriva så många tags som möjligt över stan. Efter ett tag upptäcktes tågbangårdarna där man kunde måla fler tåg på kortare tid och samtidigt minskade risken för att åka fast. Stilen bombing hade fötts.
STILEN ÄNDRAS
När fler och fler börjar tagga behövdes ett nytt sätt att bli känd på. Det första var att göra sin egen tag unik. Många olika skrift och kalligrafitekniker utvecklades. Vissa var enbart för att se snygga ut medans andra symboler hade en mening. De som hade utsett sig själva till kungar målade t.ex. kronor. Den förmodligen mest kända taggen i historien var Stay High 149. Han använde en joint som det vertikala strecket i sitt ”H” och en streckfigur från TV-serien Helgonet.
Sedan så förändrades storleken. Tagsen blev större och större.
Tjockleken på bokstäverna växte och det målades också dit en line i en annan färg. Detta ledde till en utveckling som slutade i en Masterpiece. Vem som gjorde den första är svårt att säga men troligtvis var det Super Cool 223 från Bronx och Wap från Brooklyn. Genom att bokstäverna blev tjockare så kunde man dekorera bok-stavskroppen med flera figurer. Först var det polkagrismönster, sedan följde stjärnor, schackmönster och andra rutmönster. Den enda begränsningen som fanns var skrivarens egen.
Dessa Masterpieces började bli stora som hela tunnelbanevagnar, dessa kallades top-to bottom. De var fortfarande baserade på tags.Några av de mest erkända målarna var Hondo 1, Japan 1, Moses147, Smake 131, Junior 161 och Stay High 149.
Den tävlingsinriktade atmosfären gjorde att fler stilar utvecklades. Broadwaystilen och Softie-bokstäver (som även kallades bubble) är två stilar som tillkom genom denna utveckling. Softie-bokstäverna skapades av Phase 2. Senare så tillkom pilar, kringlor, sammanbindningar, förvridningar som på olika sätt kom att binda samman bokstäverna. Detta sätt att skriva gjorde att komplexiteten ökade och kom att stå som grund till de nya stilarna Mechanical ochWildstyle writing. Flint 707 och Pistolvar två skrivare som var med och utvecklade de tredimensionella bokstäverna, som har kommit att bli en sorts standard för graffitin under många år.
1974 så började det dyka upp illustrationer, scenarios och tecknade figurer tillsammans med Masterpiecens. Tracy 168, Cliff 159, Blade Onevar några av de som började med detta. Man började nu måla hela vagnar.
TOPPEN 75-77
Den mest uppfinningsrika tiden för graffitimålare nådde sin topp efter 1974. Staden New York var fattig och tunnelbanan var dåligt bevakad. Detta ledde till den största bombing-perioden i historien. Bombing och stilmålning började dela upp sig och bli två allt tydligare grupper. Det blev normalt att måla och det var ingen stor hän-delse som tidigare. Den här nya stilen av bombing fick namnet throw up. Den utvecklades ur bubbleletters. Throw ups nådde sin topp mellan 75-77.
STIL KOMMER TILLBAKA 1978-1981
En ny vår med kreativitet drog in i slutet av 1978. Stil blev viktigt. Det var också den sista vågen med bombing innan Metropolitan Transit Authority, MTA, började prioritera försöken med att stoppa graffitin. Tågbangårdar började bevakas och man reparerade staket oftare. Målarna såg andra alternativ med sitt målande. Graffitin steg in påkonstgallerierna.
MOTGÅNGAR 1982-1985
I början av 1980-talet började graffitikulturen förfalla på grund av flera faktorer. Kokainet började sprida sig på gatorna. Det resulterade i fler vapen som gjorde gatorna farliga. Klimatet på gatorna blev spänt. Lagarna skärptes och det blev förbjudet för minderåriga att köpa färg, samt att färgen skulle hållas inlåst vilket även gjorde det svårt att stjäla färg. Straffen för att måla på gatorna skärptes, och blev betydligt hårdare.
Huvudanledningen var dock att MTA fick en mycket större budget i kriget mot graffitin. Vaktstyrkorna på tågbangårdarna ökade. Många ställen att måla på blev helt ointagliga. Kraftigare stängsel sattes upp och de reparerades mycket fortare. Rengöringsmedlen för att tvätta bort färg blev effektivare, vilket resulterade att en målning nu satt uppe en dag i stället för en månad. Om man ens kunde måla. Deta gjorde att frustration uppstod bland många målare, och dom slutade.
Men alla gav inte upp så lätt. De såg dessa nya omständigheter som en utmaning, att inte bli besegrade av MTA. Områdena att måla på minskade så drastiskt att grupperna blev extremt aggressiva och noga med att skydda sina områden. Att göra anspråk på ett område var inget nytt inom graffitin, men nu blev gruppernas hot verklighet. Om en målare var obeväpnad när kan målade så blev han garanterat slagen och bestulen på sin utrustning. Fysisk kraft blev viktig och grupperna blev allt starkare, man talar om gänggraffiti. Rena krig bröt ut mellan grupper och MTA.
DE ODÖDLIGA 1985-1989
Vissa tunnelbanelinjer lät man bli att göra rent. Dessa linjer trafikerades av gamla vagnar som snart skulle skrotas. Detta var enda chansen för många att måla. Den sista vågen kom på linjerna 2 och 5 där bland annat. Wane, Clark och M Kay målade stora burners. Många gånger var vagnarna så nedklottrade att gamla tags lyste igenom. På grund av dålig tillgång på färg och risken att åka fast började många klottra med spritpennor på vagnarna. Nu gick det artistiska ansträngningarna i graven och utvecklingen tog ett steg tillbaka.
MTAs grepp ökade allt mer. Många slutade och våldet minskade. Många linjer var nu helt rena. D, B, LL, J och M var de linjerna somman fortfarande kunde hitta graffiti på. Säkerheten var hög och tunnelbanepolisens nya vandalpatrull jobbade för fullt. Vad som fanns kvar var några få odödliga. Ghost, Sento, Cavs, Ketvar några av de få framstående som höll tunnelbanegraffitin vid liv.
RENA TÅG 1989-
Den 12:e maj 1989 deklarerade MTA sin seger över graffitin. De körde inga målade tåg. Så fort ett tåg blev målat togs det ur trafik. Detta kallades för the Clean Train Movement. Det fanns många målare som ansåg att måla på tåg var det enda rätta. Att måla på väggar och lastbilar m.m. var inget för en riktigt graffitimålare.
GODSTÅG
I början av 80-talet exploderade hip hopen. Kulturen verkade väldigt tilltalande. De amerikanska tonåringarna ville vara en B Boy från New York. MCs, breakers och målare dök upp överallt. Utanför New York fanns det inte så många stora transportsystem, men målare ville ändå måla på stål och få sitt namn att röra sig så att det kunde ses av så många som möjligt. Tack vara sin stora tillgänglighet och den minimala bevakningen så blev godstågen ett naturligt mål. Över hela Kanada och USA började folk måla på tågen. Man vet inte var det startade men troligtvis på västkusten.
MOT NYA MÅL
Flera andra nya vägar till berömdhet hittades. Man började måla på motorvägar, hustak, väggar med mera. Detta pågick i hela New York City, men centrum var i Bronx där man hittade mer detaljerade målningar än på någon annan plats.
Även tunnelbanesystem i Europa började bli intressanta. För en del målare var det som att åka mellan Brooklyn och Bronx när de åkte till Italien eller Tyskland för att måla.
MOTSTÅNDARNA
Ända sedan graffitin kom till New York på 60-talet så har det funnits ett motstånd till den. Graffitin ses ofta som en termometer på hur samhället mår. Man insåg snabbt att det var ett stort problem som man hade att handla med. Allmänheten, media, staten, Metropolitan Transit Authority (MTA) och City Transit Police Department (TP) har alla deklarerat krig på ett eller annat sätt mot vad Stanford Garelic (New Yorks stadsfullmäktige) sa 1972: ”one of the worst forms of pollution we have to combat”. Mellan 1970-74 så tvättades tågen manuellt. Det fanns helt enkelt inte ett tillräckligt effektivt rengöringsmedel mot färgen. MTA anställde till och med en kemist som hade i uppgift att få fram ett magiskt rengöringsmedel.
Det tog fyra dagar att rengöra en vagn och så fort den hade rengjorts och kommit ut i trafik så bombades den igen. Det var ett hopplöst arbete. Även färgindustrin tillkallades och de gjorde om burkarna så att det inte skulle gå så fort att spraya stora ytor. Men det gav inte så stort resultat. Målarna ändrade sin teknik bara.
POLISEN
Polisen sökte sig till målarnas samlingsplatser. Polisens strategi var som Theodore Rotun berättat: ”a graffiti artist is like a pyromaniac who starts a fire, he has to stay around and watch it. If his graffitit can’t go from one end of the city to another and he can’t brag and sit at his writers corners… then it’s no good”.
På detta sätt försvann samlingspunkterna och målarnas kommunikation och nätverk mellan de olika områdena förstördes. 1974 bildade polisen en grupp på 10 poliser som arbetande undertäckmantel. Deras material bestod av över 3000 bilder på olikamålares stilar, vilka kan jämföras på liknande sätt som fingeravtryck. Genom att undersöka och jämföra det material som polisen hade kunde de identifiera en målare även om han bytt namn. Graffitipoliserna hade tre huvudpunkter i jakten på graffitin. Ett: Graffiti var olagligt, att måla var ett brott. Två: Tågbangårdarna var väldigt farliga platser att vistas på. Poliserna höll då målarna ifrån denna fara. Tre: Enligt två tidigare undersökningar så leder graffiti ofta till fortsatt brottslighet.
Den första undersökningen från 1976 visade att av alla 15 åringar som blev arresterade 1974 så hade 17,6% begått grövre brott och 9,9% hade begått mindre brott. Den andra undersökningen visade på ungefär samma resultat och Garelik kom till slutsatsen att unga graffitimålare ville bli kriminella och att graffiti var en skola för det. Även trots att polisen ökade sina arresteringar, backade inte målarna. De var mer rädda för polisernas våld, än för att åka fast. Även om målarna såg polisen som sin fiende nummer ett så fanns det två poliser, Kevin Hickey och Conrad Lesnewski (bland målare kallade Hickey och Ski), som gick med i polisens graffitigrupp 1975. Dessa var bland Bronx målare de mest kända poliserna i hela stan, de var som ”supercops”, som Starsky and Hutch. Målare beundrade dem, och Hickey berättade att vissa målare nästan ville bli arresterade av dem. 1979 lades den här polisgruppen ned av okänd anledning, men en ny grupp bildades 1980.
Borgmästare Lindsay höll sitt eget krig mot graffiti. Hans program föreslog att alla som man hittade med en sprayburk i en allmän byggnad skulle krävas på böter och sättas i fängelse. Han ville också att alla som sålde färg skulle registreras och att de i sin tur skulle registrera alla som köpte färg med namn och adress.
MEDIA
Tidningarna anordnade anti-graffiti dagar med bl.a. sloganen ”Make your mark in society, Not on it”. Allmänheten skulle gå ut och tvätta staden och anmäla alla målare som man såg. MTAs styrelseordförande Richard Ravitch sa: ”Graffiti is a symbol that we have lost control. If we are to regain control out of our system, we must have the assistance of media in portraying graffiti for what it is – vandalism”.
TVÄTTEN
Det var inte förrän som ”the buff system”, en kemisk tvättanläggning, kom i bruk 1977 som man började nå framgångar i kriget mot graffitin. Den ser ut ungefär som en enorm biltvätt som tåget åker in i. Priset för detta system var $400.000. MTA såg detta som en slutgiltig lösning på problemet. Målare brukade kalla tvätten för ”The Orange Crush”, efter avlövningsmedlet från Vietnamnkriget, ”Agent Orange”. Dock fanns det en del nackdelar med rengöringssystemet. En skola som låg i närheten var tvungna att stänga då eleverna började klaga på andningsproblem. Även tunnelbanepersonal klagade på illamående och andningsproblem. Detta kan var en av anledningarna till att det betalades ut $6.3 miljoner till tunnelbanepersonal som hade fått olika hälsoproblem på grund av olika rengöringsmedel. Kemikalierna gjorde också att vagnarna började korrodera, samt att det giftiga medlet rann ut i New Yorks vatten. 1980 anställde MTA fler människor till att rengöra tågen, men till ingen nytta. Målandet ökade igen. Tidningar kritiserade MTA förderas misslyckande med problemet. Daisy Neks beskrev anti-graffitiplanen som ett barn som försöker tömma havet med en hink. 1981 så kom borgmästare Koch med en ny offensiv mot graffitin. Elstängsel sattes upp och man skaffade vakthundar, detta till en kostnad på $1.500.000. För att testa om det fungerade målade man alla tågen vita och i tre månade så höll de sig vita också. Detta gjorde att MTA fick ytterligare $22.400.000 för att sätta upp fler elstängsel runt om i stan.Detta gjorde dock inte att målarna slutade. Bloomtrea berättade: ”All they´re doing is moving graffiti from the outside of the trains to the insides. It´s the inside graffiti, the tags, that the public hates. All the Mayor is doing is getting rid of the outside piecesthat the publik likes, the big colorful pieces”.
David Gunn som 1984 var styrelseordförande för MTA såg då till att ta alla målade tåg ur trafik. Ett år senare lade borgmästare Koch fram lagen som förbjöd minderåriga att köpa färg på sprayburk. Graffitin kommer alltid att finnas kvar och 1996 kostade det USAs regering över $4.000.000.000 per år, och siffran stiger.
